Kärleken till livet blev räddningen

Det är fullt upp för författarinnan och journalisten Jana Witthed. Hennes diktsamling Kristallandets skeppsbrutna ges i dagarna ut på svenska. Dikterna skrevs mellan 1968 och 1984 och beskriver tiden kring ockupationen av Tjeckoslovakien och åren därefter. När Warszawapaktens stridsvagnar rullade in i Prag var Jana Witthed 20 år. Hon skrev redan då, främst litterärt. Men att växa upp i en familj som vägrade anpassa sig till rådande diktatur var inte lätt. Hon och hennes familj hotades på olika sätt och hon tvingades till slut lämna landet.

Jana Witthed kom ensam till Sverige och fick asyl 1971. Hon utbildade sig till beteendevetare i Lund och flyttade sedan till Stenungsund, där hon fortfarande bor. Något år efter att järnridån föll kunde hennes diktsamling ges ut i det forna hemlandet. Samtidigt tog hennes liv ytterligare en vändning. På våren 1996 fick hon en infektion. Ungefär vid samma tidpunkt kände hon av en knöl i bröstet och eftersom hennes mor hade dött alldeles för tidigt i bröstcancer blev hon rädd.
– Jag skulle få en tid för mammografi i Uddevalla. Men kallelsen dröjde och på vårdcentralen sa man att jag måste vänta. Tiden gick och jag kunde knappt sova på nätterna. Jag ringde sjukhuset och fick reda på att de hade sommarstängt.

I augusti genomfördes till slut mammografin och även en biopsi, som visade att det inte var bröstcancer. Hon kunde andas ut för en stund. Men allt stod inte rätt till; hon fick andningsproblem, hög puls, högt blodtryck och hade ofta huvudvärk. Kärl brast, hon drabbades av hudförändringar och hade mag- och tarmproblem. Hennes hjärta undersöktes, men inget fel hittades. Ingen kunde ge henne något svar eller ställa rätt diagnos, trots att symtomen och proverna tydligt visade att något var fel. Hon bad om hjälp, men nonchalerades. Vid något tillfälle talade en läkare om hypokondri.
– En viktig uppgift som läkarna har är att ställa rätt diagnos, det är en förutsättning för bra vård. Det vet vi alla och ändå känner jag fler som har blivit hemskickade utan diagnos. Jag tycker läkarkåren borde sanera sig själv. Det är dessutom en uppgift för våra politiker.

Jana Witthed blev allt sämre. Till slut helt orkeslös. Då ringde hon Kungälvs sjukhus och en syster där tog sig tid att lyssna på henne. I april skickades prover till Sahlgrenska i Göteborg.
– Då fick jag reda på att jag hade en mycket allvarlig blodsjukdom. Jag blev skräckslagen, man dör ju av leukemi, tänkte jag. Sen började jag tänka på min familj, min dotter. Jag kunde inte ge upp.

Året som följde innebar långa och tuffa cytostatikabehandlingar. Hon fick åtta olika behandlingscykler, bland annat Cerubidine, Cytosar och Cyklofosfamid. Kroppen tog mycket stryk; hon tappade allt hår, fick problem med tänderna, hade hjärtflimmer och drabbades lätt av blödningar. För Jana Witthed var det vid den här tiden viktigt att få kännedom om sjukdomen. Att veta. Sjukvårdsbibliotekarien såg till att hon försågs med böcker och information.
– Man kan aldrig förlora på att veta. För mig var det viktigt. Något annat som var viktigt för mig var att min dotter besökte mig så ofta. Sen är jag en kämpe, vilket nog till viss del beror på min uppväxt och bakgrund. När jag låg på sjukhuset skulle jag bara ur sängen så fort som möjligt.

Ibland kände hon sig dock uppgiven. Hon kunde promenera i skogen eller längs stranden och tänka att det här kan vara sista gången hon besöker platsen. Det positiva med det tankesättet var att hennes förmåga att verkligen ta vara på varje sekund förstärktes. En promenad till Botaniska trädgården i Göteborg kunde vara en fantastisk upplevelse. Ändå hade hon innerst inne en känsla av att hon skulle klara det. Att hon skulle vinna kampen. Trots att endast en av fyra som drabbas av akut myeloisk leukemi överlever.
– Statistik är en sak och en individ en annan. Var och en som hamnar i en sådan här situation måste söka sin egen livlina. Min livlina var min starka kärlek till livet och till människor som står eller stod mig nära.